top of page

Krasslighet som väg till vila & växande

Har du också varit med om det där fenomenet, att bli sjuk just precis när du får lite ledig tid eller mer mellanrum? Det är ett ganska känt fenomen för många människor, att det blir just så: första dagen på semestern så slår den till, förkylningen ifrån underjorden. Jag läste nån gång en artikel som berättade om nån studie som visat på att det inte finns ett faktiskt samband mellan sjukdom och ledighet, på det där sättet – men att vi tenderar tro att det finns ett sånt samband. Kanske något i stil med, att vi lägger märke till krassligheterna mer om vi är lediga eller har mer tid, än om vi blir sjuka mitt i arbetstider. Jag låter det vara osagt.





Men hur som helst: om vi nu blir sjuka. Livet vill visa tydligt, lägg dig här och vila ett par dagar eller en vecka. ”Plats!” Som alldeles nyligen när jag blev sjuk i en bihåleinflammation som däckade mig helt, sängliggande i fem dagar och på sjätte dagen hände miraklet att jag kunde sitta upp i flera timmar utan att bli helt sänkt av trötthet. (Den dagen är för övrigt: idag!)


För mig är krassligheter verkligen djupt svårt att välkomna, spontant i alla fall. Min första reaktion har hittills aldrig varit "oj, Gud så skönt - äntligen vilotid!" För flera år sedan handlade det mest om att inte vilja vara till besvär och att inte kunna stå ut med tanken på att vara värdefull och värdig, utan att prestera. Ett par teman som genom mycket arbete på det inre planet har skiftat radikalt, till att idag välja det viktigaste först de allra, allra flesta gånger: relationen med mig själv.



 


Den här gången var det inte mycket att orda om i och för sig, när krassligheterna slog till. Det var jag för trött för. Livet löste det dessutom så att jag naturligt fick mycket tid ensam hemma, så jag kunde verkligen gå djupt in i att ligga i halvdvala och vila, trött, kanske lyssna lite på Netflix i bakgrunden. Och i små, små ljusa stunder, få sann energi att skriva några rader till ett inlägg på Instagram, men bara tanken på att prata med någon ”live”, använda rösten eller behöva interagera socialt i realtid, fick mig att inse hur trött jag verkligen var i grunden. Surrender, släpp – släpp taget igen och igen, om idén om hur jag vill att det ska vara just nu, tillåt det vara som det är. Släpp, släpp.



Efter de där fem dagarna, när jag börjar kunna formulera en hel tanke igen, slår det mig att det kanske är så – tänk om det är så, att jag behövde få uppleva hur gott det är att vara så genuint trött i kroppen, och hur mina tankar då flödar kreativt på ett helt annat sätt, än när jag är överfylld av fysisk energi och tankarna då spretar åt all världens håll? Tänk om jag behövde, och vill, få minnas känslan av min starka kropp i vila – frisk och trött. Istället för detta sjuka, trötta, illaluktande och konstant snytande, näsömmande och hesa tillstånd.






Tänk om det är en av gåvorna, som den här stunden av sängliggande vill ge mig?


I skiftet över till lite, lite mer energi – blir det igen [tillfälligt] svårare. Igen kommer tankarna (som inte känns som tankar, utan mer som bara rentav sanningar) som ger en instruktion om att jobba, vad det nu är jag ska jobba med. För vad är ens ”jobb” för någon som tycker att ”arbetet” känns levande lustfyllt och härligt?


Där i mellanrummet, mellan att inte längre känna mig fullt lika jättesjuk och fruktansvärt ofräsch, bara mer oskönt ofräsch och ganska risig– men ändå inte tillräckligt frisk för att ta mig ut i världen och låta kroppen leka sig stark bland träd och nära havets vågor. I det där mellanrummet ger jag mig själv den här stunden att skriva, låta fingrarna löpa över tangentbordet och få tänka några tankar, till punkt – och se den framför mig på skärmen under tiden.


Som en skrivande meditation, notera vad som vill komma och skriva det utan att behöva veta riktigt vart det ska ta vägen – bara tillåta det att hända.



 


Tänker, på hur mycket av min personlighet som jag tillskriver min kropp att vara ansvarig för. Min varma, vackra, starka, runda, mjuka kropp, som bär mig genom livet – även när jag tycker att den bär mig ”fel” i form av inflammerade bihålor och meniskskadan i knäet och det ena med det sjunde.


Men den bär mig. Den ger mig liv, här på jorden. Ett utrymme där själen får en möjlighet och chans, att uttrycka sig verbalt, såhär i text eller med rösten, med energin - som uppstår ibland tydligare i mötet med någon annan än ensam, kroppsspråket och allt annat som är dolt.


Men vad händer, utan kroppen? Vad händer med min personlighet, med våra personligheter, när våra kroppar inte gör eller fungerar som vi tänkte oss, så som vi lärt oss förvänta oss av dem? Så mycket av våra identiteter som är formade av kroppens byggnation – stark, svag, tjock, smal, allt det där som bara är ord men som bygger, formar, oss. Inför oss själva och inför varandra, i ett samhälle byggt mycket på kropp och fysisk funktion.



 


Medan orden skriver sig här på skärmen, noterar jag att mitt kanske ändå svåraste vore – inte att få en nedsatt förmåga i någon vecka, i min fysiska kropp. Även om det är utmanande, tidvis ordentligt.


(och samtidigt njutbart och kraftfullt att få känna att Oj vad jag älskar att känna mig levande i min kropp, vad jag är tacksam över att kunna känna ett njutbart yeah till min femininitet, min sensualitet och min dans genom livet, genom njutning och vitalitet, kraft och liv!).


Nej, trots det. Samtidigt som det. Så tror jag, känner i mig att det är sant – det blir lite kallt över bröstet och in emot hjärtat, när jag tänker tanken, att min kreativa tankes förmåga, mitt känsloregister och alla lagren däremellan, inte skulle få ha just de förmågor som jag har idag. Det gör mig mer modfälld, för att använda ett ord jag sällan använder, än något annat jag kan komma på, just den här stunden.


Tanken på att inte få ha tillgång till Mig, det som jag känner sant inom mig, som är jag. Det kreativa, snabba, mjuka, sköna och roliga, smarta och tidvis lite krångliga, men ändå varma. Att få kommunicera, dela, skapa broar, bygga stigar. Mellanmänskligt. Mötas.



 


En gång hörde jag en kvinna säga: hur skulle det vara för dig att plötsligen förlora alla dina förmågor. Du skulle behöva hjälp med allting och skulle inte kunna göra absolut någonting på egen hand. Hur skulle det vara för dig att bara ta emot?


Jag vet själv inte riktigt vad mitt svar på hennes fråga blir. Men mina första tankar vill diskutera och säga emot: att jag har visst förmågor kvar. Så länge jag kan andas, så har jag förmåga. Så länge jag kan blinka, så har jag förmåga. Så länge jag kan tänka, så har jag förmåga. Så länge jag kan… vaddå? Hur länge har jag förmåga, och varför är det så viktigt att ha förmåga..?

Tänk om jag inte behöver ha något alls?


Så löper fingrarna över tangentbordet och ger uttryck för det existentiella oklara som det ibland eller kanske alltid, är att vara människa. Samtidigt som, det är helt självklart solklart, att det är rikt, att få vara människa, med alla de nyanser som är del av det paketet.







Du får så gärna kommentera inlägget där du läser det, direkt här via akkameditation.se eller via FB/IG. Vore så fint att höra dina tankar!


Tove Eloa Öberg Socionom & eldprästinna tove@akkameditation.se 0739-136331 www.akkameditation.se



På gång:

26 november Sacred Rope i Akebäck på Gotland heldagsworkshop med meditation och shibari

31 december Nyårsmeditation i Visby på Gotland halvdag med ceremoni och 5-årskalas

21 januari Själskraft: Vision & intention 2023 digital heldagsworkshop för ditt kommande år


Har du lyssnat på Själskraft ännu? Första avsnittet har haft premiär!



Comments


bottom of page