Något på hjärtat?

Ibland är det som att jag har så mycket på hjärtat, att det tar helt stopp. Att jag istället för att börja formulera ord och meningar, dela med mig - går in i tystnad och stannar upp.


Kanske hör det ihop med den där idén som vi många har, att vi ska


  • vara "färdiga" med oss själva innan vi kan ha något att ge andra

  • säga "kloka saker" för att det ska ha värde för någon annan

  • att det finns något att "förlora" på att inte vara "perfekt"


Samtidigt som jag skriver, känner jag ju själv hur helt fantastiskt motsägelsefullt det är - att gång på gång, köpa de där idéerna och 'sanningarna' som kan vara vällagrade i sinnet. För med hela mitt väsen så menar jag ju när jag säger, att


  • du är komplett precis som du är, precis just i den här stunden

  • att din upplevelse, alla dina känslor och det du är, kan vara rena rama medicinen för någon annan

  • att det inte finns något att förlora - för 'förlust' är en illusion - i grunden har vi alltid, allt vi behöver.


Den senaste tiden har jag haft det intensivt - skriver jag och ler när jag formulerar orden. För ärligt talat - när är mitt liv inte intensivt? Hela jag är ju intensiv.