När verkligheten går sönder.

Kanske har du sett att jag planerar föreläsa, hösten 2020. Det kommer att bli en serie föreläsningar - till att börja med i Stockholm och Göteborg. En föreläsning - intuitiv som allt annat jag gör - som riktar sig till alla som har upplevt just det, att verkligheten har gått sönder.


Genom livet kan alla människor förr eller senare relatera till det, tror jag. Den där känslan av att hjärtat värker - en partner som lämnar, någon som går vidare till andra sidan, någon som blir sjuk och sorgen som följer.


Det vi visste, det som var känt - det försvinner, tar en annan riktning. I mitt liv har jag fått uppleva det så många gånger att jag tappat räkningen. Det har varit tungt och svårt, parallellt har jag levt och lever i kontakt med min glädje och med kärleken som jag tror är sann och evig.


Jag ska strax berätta lite mer om föreläsningen och grunden till den - men först lite om meditation och kopplingen till verkligheter som kan gå sönder.



I meditationens värld, upplever jag att en av de fina sakerna är att vi i trygghet kan montera ner - vända och vrida på - våra idéer om vad som är sant. Vad är faktiskt sant, av allt det vi tänker om oss själva och världen på en dag? Många tiotusentals tankar far igenom våra hjärnor dagligen - så är hjärnan konstruerad och den gör sitt arbete alldeles utmärkt. För de flesta av oss är tankar i sig inte ett problem - men hur vi tror på dem, och reagerar på dem - kan absolut vara det.


Om dina automatiska tankar om dig själv varje dag är "jag är hopplös på att sätta gränser" eller "jag har svårt att uttrycka mina behov" - så finns det ju mjukt uttryckt, en risk att du också fortsätter i samma banor.


I meditationen kan vi - med guidning - få hjälp att titta på våra tankar. Vad är det för dig att sätta gränser? När är det du inte tycker att det fungerar att sätta gränser?

Vad är det du skulle vilja kunna sätta gränser kring?

Hur får det dig att känna när du lyckats? Vad händer i dig om andra inte uppskattar de gränser du har satt upp? Eller, känns det tryggt för dig att uttrycka dina känslor? Har det varit välkommet i dina relationer - att få uttrycka dem? Har du för dig själv öppnat för att få uttrycka dem ens tyst inombords?

Hur känns det i kroppen när du vill säga känslor och inte når dit? Hur känns det inom dig när du möter någon som lyssnar, möter?