En av de viktiga delarna med det jag gör i Akka meditation är att förena det akademiska och andligheten. Att integrera kunskaper från universitetet, med de jag bär djupt inom genom många år på jorden, som en gammal själ.
I det här inlägget tänkte jag dela lite om vad jag har för kompetenser med mig i både socionomutbildning, yrkesliv och vad min utbildning till kristallhealer innehöll - eller i alla fall delar av det... Det blir också en resa i livet, vad som fått mig att välja vad. Häng med - och dela gärna de tankar du har kring att leva alla dina sidor!
Vi börjar i tonårstid, och det börjar med kristallerna. För det är då jag har mina tidigaste minnen av att ta hjälp av kristallerna i ceremoni och kontakt med naturen och inåt, i hjärtat. Jag skapade min egen religion - jag kallade den för Kraft, ritade en symbol bestående av fyra streck som representerade jorden, elden, luften och vattnet. I mitten ett streck som representerade Kraft, ett femte och sammanhållande element. Stenarna jag hade hemma, de renade jag i vatten och månljus.
Jag kan inte minnas att jag hade någon vuxen i mitt liv, som lärde mig att minnas eller hjälpte mig att skapa kontakten med stenarna och det högre. Det kom inifrån en längtan, något intuitivt.
Tonårstid var också en tid då jag fick lära mig om djup sorg.
Egentligen var jag nog fyra år när jag sörjde någon första gången. Farfars hjärta gav upp och han fick gå vidare. Det blev väldigt kraftfullt i mig att sakna honom - men jag var fyra år och kunde inte relatera mer till döden än som förlust.
Sedan var jag tretton år, när morfar gick bort i cancer. Ett halvår senare, när jag var knappt fjorton år, blev en av mina äldre bröder knivmördad. Man kan tänka sig att det är en efterkonstruktion, att jag tidigt tänkte att hans död inte skulle ha varit förgäves. Men det är sant, att i mig visste jag att hans död hade meningar med sig. Även om jag inte kunde se dem då, även om jag ibland kunde tänka att jag kanske var för logisk i mitt sätt att tänka, så var det en livlina för mig att förstå - att hans död bar gåvor till jorden. Att han genom sitt liv här bidrog till något för mig och för oss som funnits nära honom. Men också, att han på ett själsligt plan hade läranden att göra genom både sitt liv och genom sitt sätt att dö.
För en del kan det här sättet att tänka låta provocerande. För mig är det verkligen helt och fullt sant. Jag är helt övertygad om att varje själ har sin resa i liven på jorden, sina läranden att göra och sin process att genomleva. Hur vi ser på resan som människor, är något helt annat än själens uppgift att lära kärlek.
Hur det än var, följde att jag fattade beslut i tidig ålder, som såklart kom att påverka mina val av bland annat utbildning. Efter gymnasiet valde jag att flytta utomlands och läste spanska på universitet i Spanien, under knappt ett år. I korthet: jag flydde Sverige. Sedan följde några år av att leva kvar i Spanien en tid, arbeta med allt möjligt i Sverige- restauranger, butiker, taxi - för att sedan söka till socionomprogrammet på Göteborgs Universitet, 2008 gjorde jag min första termin.
Valet att läsa till socionom var ett av mina sätt att vilja rädda världen, på det där oskuldsfullt målmedvetna sättet som vi kan drabbas av när vi själva upplevt kris och sorg. Jag gav som löfte att ingen skulle behöva uppleva sorgen av död genom knivmord - jag skulle frälsa kriminalvården och bidra till bättre väg tillbaka, för den som varit utsatt i livet och gått in i kriminella banor. Det här är kortversionen - såklart! Och ja - jag provade på att extrajobba några pass på anstalt, jag klarade av ungefär 10 pass innan jag konstaterade att det verkligen inte var för mig.
Socionomprogrammet (210 hp, Göteborgs Universitet) Lång historia kort, så blev det ändå 3,5 år på universitetet i Haga, bland många varma människor - varav flera finns mjukt i mitt hjärta ännu idag, åtta år efter examen. Det blev år med fokus på teorier i socialt arbete - historik av hur socialt arbete har sett ut i Sverige genom åren. Det blev teorier om utvecklingspsykologi, grupprocesser, nätverksarbete, kristeori, samtalspedagogik och ett av mina favoritområden (!) - perspektiv kring makt (Foucault - I still love you). Det blev djupdyk i kriminalitet och om utsatta och utagerande män, det blev fokus på funktionsnedsättningar. Det blev C-uppsats med fokus på män som blivit utsatta för relationsvåld av kvinnlig partner. Det blev socialpedagogiskt arbete - hur vi arbetar med att främja hälsa och motverka samhällsproblem genom att skapa aktiviteter på bred front i hela samhället - i grupp och strategiskt.
Parallellt blev det en lång serie samtal i psykoterapirummet för att bearbeta traumat av min brors död. En inte helt oväntad vändning, eller hur? När studierna kräver kunskaper kring kris och trauma - finns alla möjliga, fina skäl att unna sig själv egna strategier för läkande, innan vi ger oss på att bidra till andras läkning. Viktigt, och väldigt värt att hedra om du själv är en person som arbetar med andra. Du och vi, har alla ett ansvar om att så långt vi har möjlighet, gå steget före - och ha en ödmjukhet inför vilka egna triggers och teman du har, inför att du arbetar med att hjälpa människor att läka sina egna.
Åren gick. Det blev examen, det blev arbete inom socialtjänst med att utreda orosanmälningar för barn - det blev flera år med att arbeta nära barn som fått familjehemsplaceringar beviljade. Ibland på frivillig basis från föräldrarnas sida, ibland via tvångsvård. Några väldigt givande år - några av mina faktiskt varmaste minnen av möten med barn i tjänsten. Men också krävande år, där jag till slut valde att lämna för något som krävde mindre av mig, känslomässigt. Därifrån gick jag till en tjänst som kurator i barn- och ungdomsteam på Habilitering - ett arbete som hade fokus på att möta föräldrar men också syskon, till barn med funktionsnedsättning. Det kunde röra sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, flerfunktionsnedsättningar eller sällsynta diagnoser. Ett år av oerhörda läranden och viktiga möten - flera av de möten jag hade då, följer mig ännu i hjärtat. Jag lärde mig också mycket av mina superkompetenta kollegor, som var specialpedagoger, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, läkare och förlåt om jag glömt någon! Ni är superhjältar, med era kompetenser!
Vidare till annan tjänst - anhörigkonsulent, teamledare och verksamhetsutvecklare i ett.
Nästan tre år med att möta anhöriga enskilt, leda grupper och också teamet. År att driva verksamheten framåt tillsammans med team och enhetschef. Få år har givit mig så mycket både yrkesmässigt och privat, som åren på anhörigstödet. Tillsammans med habiliteringen, är det mina bästa kompetenspåfyllnader, efter universitetstiden! För att inte glömma den tid jag just nu lever i och lär av - som enhetschef och verksamhetsledare för en verksamhet i offentlig sektor, parallellt med att jag driver Akka Meditation!
Hur många kompetenser jag än hade inom det akademiska var det aldrig det som gjorde skillnad på djupet i något av mina möten.
Det som gav hopp och mod till förändring var alltid nuet, tankar om mening och om något högre.
Så det var parallellt med anställningen som anhörigkonsulent, som det föll det sig så att Akka kom till mig - att jag behövde starta Akka och guida meditationer, möta dig i cirkeln och enskilt. Bakgrunden till det beslutet - det får bli ett annat inlägg, det är värt en egen resa i textform!
När jag startade Akka var det väldigt viktigt för mig att inte gå någon utbildning eller lyssna på andra kring vad som var viktigt eller inte, i att guida meditation och energiarbete. Jag visste att om jag gick utbildning, skulle jag alltid fundera på om jag hämtade mina informationer/gåvor i guidningarna, intuitivt eller av inlärda mönster. Jag behövde lita på att jag alltid var ren i min tolkning - ren i min guidning. Jag behövde landa i tilliten till min intution och mitt sätt innan jag valde att fördjupa.
Det tog ett och ett halvt år av att guida meditationer, innan jag kände mig redo att fördjupa mina kunskaper om stenarna tillsammans med Dauri. Dauri är en helt magisk kvinnas om jag lärt känna via en av mina själssystrar, La. När La gifte sig, arrangerade vi möhippa för henne i Göteborgs skärgård och jag träffade Dauri för första gången - i det här livet. I första mötet, var det som att komma hem till en gammal vän, precis som när jag fann La en gång för tio år sedan, i en tvättstuga i Kortedala där vi bodde grannar.
Dauris tradition handlar om kärlek och frid. För mig är Dauri kärlek och frid, jag önskar alla att ha en Dauri i sitt liv. Jag hade ett oerhört motstånd mot att gå in i utbildningen, jag tänkte att det inte passade i tid eller att det var för dyrt - jag hittade alla själ. 2018 var Dauri på Gotland och höll kurs för flera tyska kvinnor som reste hit, för utbildningen - stort, eller hur! Jag åkte på prova-på-behandlingar, fick så djupa upplevelser att de ännu är levande i mig nu - år efter.
2019 var jag redo.
Då gick utbildningen i Frankrike - ha! Inte på Gotland, några mil hemifrån. Utan en resa till Basel och med hyrbil till vackra Ribeauvillé i Alsace! Vips, var jag redo att fatta beslutet - vips var det enkelt att boka biljetterna, hitta ledigt i kalendern, hitta pengarna på kontot, energin att ta in och landa i all ny (gammal) kunskap. Det flödade rent och rakt in i hjärtat, att nu var tid.
I mars och juni, reste jag till Dauri och hennes härliga man Bernard, i Ribeauvillé. Vi ägnade långa dagar till utbildningen, block på många timmar i kunskap om stenarna. Vi pausade för långlunch (alltid med ett frodigt ost-utbud som efterrätt!), åt choklad i pauserna, sov middag - gick in i nytt block av att resa med själen, tillbaka i tiderna. Vi mediterade på Amrithaba, ljuscentret/meditationscentret på sluttningen bredvid byn, det hölls eldceremoni och vårdagsjämning, det hölls midsommarfest och darshan. Vi band vinrankor, firade livet med bubbel och hibiskusblommor.
Utbildningen gick djupare för mig än vad år på universitet gjorde eller högskolepoäng nog någonsin kommer att göra.
Att nu på några ord, beskriva utbildningen känns i princip omöjligt! Men - om jag ska försöka ge dig en bild att smaka på, så är det väl ändå något, visst?
Det är en utbildning i tre delar - där den första handlar om att upptäcka och minnas, stenarnas olika egenskaper, för att använda dem på människor, i naturen och med alla väser. Det är ett lärande av stenarnas ljus, av jordens kristallvärldar - och hur vi öppnar vår egen kraft att få tillgång dit. Det är en fas där gammal, lemurisk kunskap blir levande inom oss igen, för oss att leva nu - på jorden.
I del två, fördjupas kunskaperna. Vi går djupare i att hämta hem minnen, går än mer i kontakt med vårt personliga, atlantiska vetande om att hela med stenarnas hjälp. Genom meditationer och övningarna, förfinar vi våra sinnen och förmåga att förnimma stenarnas energier på ett djupare plan. Vi dyker djupare i chakrasystemet, och hur vi kan stödja det med stenar. Vi använder stenarna i behandlingar, både med människor och natur.
I den tredje och avslutande delen, hämtar vi hem våra egna, unika healingtekniker från lemuriska och/eller atlantiska tider. Vi övar dem tillsammans, minns våra gamla gåvor och integrerar hur vi kan leva dem på jorden nu...
För mig ledde utbildningen också till regressioner (resor tillbaka till tidigare liv) där det blev viktigt för mig, att be Dauri om mitt själsnamn. Jag upplevde en saknad inom mig, av att veta min själs ursprungsnamn - jag hade möten i regression där jag saknade en viktig pusselbit.
Eloa.
Eloa är mitt namn, och jag ska presentera namnet mer för dig en annan stund. Jag ska också, snart, dela mer om mina gåvor.
Djup tacksamhet, finns inom mig för den resa jag får göra här på jorden.
Tack för att Du delar resan.
Du är varmt välkommen också, att kontakta mig för samtal, meditationer och healing - enskilt, i grupp eller i retreat-form! Jag tar också emot för ceremonier, för dig som önskar stöd i att lämna något bakom, hedra det som varit och öppna för det nya som kommer. Kom också gärna med på Energiretreat Tantric Edition, med sista dag för anmälan den 8 november. Enskilda tider: alltid bokningsbart på fredagar!
Varma hälsningar, Tove Eloa