Att leva meditation.

Lördag, vitgråa moln på himlen utanför fönstret. En tvättmaskin i bakgrunden, en meditation i örat - och samtidigt knattret av tangenter som formulerar orden, här. Ljus tända på bordet, tvättberget från underjorden vid min sida - det får vänta. Snart kanske dags för lite kaffe, eller borde jag dricka vatten? Ja, kanske. Tar en djup gäspning, inspirerad av lugnet som rösten i örat ger mig i meditationen. En sak i taget? Nej, min hjärna jobbar sällan så. Allt pågår parallellt, och det är okej.


Att leva meditation, är för mig att acceptera det som är - hela tiden. Lyckas jag? Nej. Nästan aldrig. Om det nu är så mycket att lyckas med. I alla fall, om vi med att lyckas på något sätt menar "gjorde rätt", "klarade av med hedern i behåll", "var duktig". Jag tror inte på det sättet att närma sig meditation och närvaro.


Jag tror så mycket, på att det vi behöver öva är självkärlek, icke-dömande och självomsorg. I varje, varje givet nu.


Lyckas jag? Haha! Nej! Men - jag lär mig! Och det är ju att närma mig kärleken, varje gång - varje gång jag får syn på prestationen eller det hårda som kan hända i tanken. Varje gång jag får syn på hårdheten och vill mjukna - eller älskar hårdheten tills jag inte längre känner den, i mig.




Vad behöver du idag, närma dig i dig själv, med mer omsorg och kärlek till? Är det dina tankar om dig själv? Tankar om din kropp? Tankar om din längtan? Eller att inte ha vågat längta?