Att leva bredvid - vara anhörig.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det där med att leva bredvid någon som kämpar med psykisk ohälsa eller andra utmaningar i livet.


Stor del av min tid som socionom har jag arbetat just inom anhörigstödjande verksamhet, med både samtal och grupper. Jag har mött så många människor som kämpat med sorgen att ens nära inte mår bra, att det tär på ens egen ork och energi.


Många anhöriga beskriver att arbetet kanske är den enda plats där det för en stund går att vila från vardagen där hemma. Kanske för att arbetet då ger någon form av struktur, en stunds kontakt med andra människor - där mötet bygger på ett annat samtal än det, att ta hand om någon annan.





Att förhålla sig till någon annans behov, så långt att vi ibland inte kommer ihåg eller har tid att ta hand om våra egna - det är inte helt ovanligt att ha erfarenheter av det. Oftare än vi tror hör det ihop med att vi har med oss tidigare erfarenheter i livet, av att ha behövt ta hand om andra kanske redan under vår uppväxt. Även det såklart inte måste vara så! Spontant kan vi tänka "så var det inte, jag behövde inte ta hand om andra när jag var liten". En stund in i samtalet, kan vi kanske ändå konstatera att vi behövde förhålla oss till en förälders mående när den kom hem ifrån jobbet. Var den på bra humör, eller trött och lite sur? Behövde du kanske anpassa dig för att inte ett gräl skulle starta?


Statistiskt lever en av fem vuxna i Sverige med en person som behöver deras stöd för att få vardagen att fungera, på något sätt. Det kan handla om alltifrån att vara ett nära känslomässigt stöd, ha täta telefonkontakter till exempel. Det kan handla om att bidra ekonomiskt till någon som inte själv klarar av sin ekonomi, på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan handla om praktiskt stöd, med städning eller matlagning. Utöver det, kan vi lägga till det minst sagt ofta energikrävande arbetet inombords för den som är anhörig. Hur går det nu för X., kom den iväg till jobbet idag? Ska jag klara av det här? Är det mitt fel att det blev såhär? Gör jag tillräckligt? Tänk om X skadar sig..? Om du relaterar till något av det jag skrivit i det här inlägget, vill jag bjuda in dig att följa mig på @akkameditation på Facebook och Instagram. Du kan också maila mig för att boka en tid för samtal (Visby och online). Jag tillämpar tystnadsplikt och har stor vana av att möta anhöriga som behöver få ett stöd på sin resa. Tove Eloa Öberg Socionom 0739-136331 tove@akkameditation.se