2020 - ceremoniernas år.

Ritual och ceremoni.


Ord som får många hör till sagor och svunna tider - ord som saknar kläder, kött och blod.

Många av oss närmar sig idag ceremonier några gånger under livet - då i form av dop eller barnvälsignelse, vigsel eller begravning. Kanske med viss anspänning - kanske en tystnad i kyrkan, psalmer som vi är obekanta med eller som väcker minnen ifrån barndom eller stunder av sorg. Bröllop där vi fått uppleva firande av kärlek - och kanske sorgen över kärlek som inte blev. Hyllandet av kraften inom människan vid födsel och nytt liv - glädjen i att fira nytt - sorgen i att lämna över ett liv till döden och att gå vidare, utan att veta hur.





När du tänker efter, vilka ceremonier har du upplevt i ditt liv?


I mitt liv är ceremoni och ritual absolut välkomnande av ett nyfött barn, hyllandet av kärlek och tacksamheten i att ha fått möta någon, som gått vidare. Det är också - framför allt - att möta mig själv i att jag får födas på nytt, hylla kärleken i mig och tacksamheten att få lämna över, det i mig som inte längre behöver finnas kvar. Att få dö, och födas, dag på dag.


I ceremoni får vi stanna upp, låta tiden stå lite stilla - resa i det inre till tider vi upplevt och genomlevt. Nyligen och långt tillbaka. Det är då vi kan få hedra Allt, allt som varit och allt som är.


Genom ceremoni kan vi lära oss att leva med intention, stämma av med oss själva - vad är levande i mig nu? Likt nyårets önskan till oss att lämna bakom oss det som varit, och önska in nytt framåt - få göra ceremoni och ritual ofta, ett nytt år kan börja varje dag. En ny start finns möjlig, nu. Ett avslut, kan alltid få sin plats.